Kalles hygge och Svennes jakträtt

Det var på lördagen, som Laila och jag pratade om skogsavverkningen och på söndagen hade jag skrivit Paradiset som blev en trädplantage.
På måndagen satte jag på radion på morgonen och blev förvånad över att det just då var någon som hade ringt till Ring P1 och pratade om precis just detta.
Då skrev jag Skogsupproret. 

Men det fanns en till sak, som jag skulle ha blivit väldigt förvånad om jag hade känt till, och det var att den dagen så startade också DN en serie om just den svenska skogen och dess förvandling till sterila plantager.

Det upptäckte jag några dagar senare när jag läste mer om skogen.
Oj, det här var tydligen något som ligger i tiden. Det visste jag inte och det visste inte Laila heller.
Hon var mest ledsen över skövlingen på den plats där hon själv bor.

Några citat från artikeln i DN:

Här är en bild av vår tids största kulturomvandling. ”Jag kan inte tänka mig en fråga som kunde angå fler i Sveriges land.” Det skriver i dag Maciej Zaremba i första delen av sitt reportage om den svenska skogens öde.
Den riktiga svenska skogen finns snart inte kvar. Med start i dag visar DN:s Maciej Zaremba på de absurda konsekvenserna av en oåterkallelig förändring av kulturlandskapet – hur skogen vi ärvde har blivit en vedfabrik.

Sju månader senare är utsikten från deras fönster mest lik slagfälten vid Verdun: meterlånga stumpar som sticker upp bland bråten där det varit skogsdunkla stigar, här och var ett ensamt träd, i övrigt ödslighet.

I sommar skall detta välkomna tyskar och holländare på Inlandsbanan som Storfors turistbyrå lockat med ”orörd natur”.

Medan vi tvistar om anslagen till teatern fullbordas en något större kulturreform därute.
Och i motsats till det mesta som politiker hittar på är den oåterkallelig. Sverige ömsar landskap.

Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.

För sextio år sedan fruktade poeten och botanikern Sten Selander att svenskarna inte längre skulle komma att finna de miljöer som folkvisorna sjunger om. Storskogar, lundar, hagar…

Utan tvekan är den moderna svenska skogen ett framsteg ur såväl trygghets- som ur renlighetssynpunkt.


Där multnar ingen ved bland ohygienisk mossa, där strövar den allergiske trygg för björken och konvaljen.

Och den som söker stillhet lär inte bli lottlös. Varken hackspetten eller lövsångaren väsnas i plantagerna.

I alla tider har människan sett det gamla trädet som en förbindelse med förfäderna, eller rent av med världsalltet.
Snart är detta svärmeri ett privilegium för flanören i en stadspark.
Ute i skogslänen är de flesta träden redan yngre än människorna, ty där har det krokiga, ålderstigna och avvikande ingen rätt att finnas till.

Det sägs att det är farligt att tala om sådant som folksjäl.
Men jag som invandrat från ett åkerland (Polen betyder fält) inser snart att det susar mycket mera av trädkronor i svenskens själ än i min egen.
Vi från avskogade länder minns skogsdungen som råkade finnas i närheten som ett undantag, ett gömställe.

Skogen intar en metafysisk plats i svenskens sinne. Där finns både paradiset och det andra stället.

Den står för frihet och dödsbringande förtrollning, där blir man förlorad eller frälst, där ruvar den farliga kvinnligheten, där växer svårmodet och hänförelsen.
”Gud är inte död, men har flyttat från kyrkan till skogen”, noterade psykiatrikern Nils Uddenberg häromåret.

I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten.
Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.
Slut på citaten av Maciej Zaremba

Läs hela texten här i DN. 
Det är jättebra skrivet.

Maciej Zaremba skriver att det susar mer av trädkronor i svenskens själ än i hans egen.
Men jag undrar... jag tycker att han skriver väldigt bra om skogen och det känns som om han själv skulle vara helt i klass med de svenska poeter, som har trädkronor i själen.
I alla fall så kan han plocka upp melodin.

Ibland undrar jag om inte svensken har blivit hemmablind när det gäller skogen.

Vi är så vana vid den att vi ser den som en slags evig självklarhet, som bara finns där, alltid har funnits och alltid kommer att finnas.
I dag verkar det snarare vara tyskar och holländare, som tycker om vår skog och natur.
Vi är vana vid att ”pappa jobbar i skogen”, så har det väl alltid varit och det har man ju aldrig ifrågasatt.
Svensken, som i generationer har bott på landet, ser skogen mest som sin fastighet, Kalles hygge och Svennes jakträtt.
Han ser skogen som sin arbetsplats och på en sådan ska man tjäna 
pengar och inte leka.



Det är snarare de, som flyttat ut från städerna för att de vill bo i en naturlig miljö, som har den där romantiska känslan för tallarna... granarna... björkarna... sjöarna... bäckarna... ängarna som doftar av älgört vid midsommar... den vackra färgen på mossan vid myren... skönheten i den gråa gamla fäboden... näcken som spelar i forsen... älvorna som dansar på ängen... ugglan som hoar och örnen som cirklar runt där uppe...lingon, blåbär, hjortron....

Kalle bryr sig inte om det där tramset när han går omkring på sitt hygge.
Han räknar kubikmeter och massaved !
Och hans avkoppling är att gå hem och ta en öl framför TVn och titta på sporten.

 Nästa: Skogshuggaren